Om man pratar om vissa saker så blir snudd på skickad till psykhem för.
Varför?
Vad pratar jag om? Jo en förälders hat/kärlek till sina barn...
Att vara universums mittpunkt är inte så kul... Inte när det går till överdrift.
Man kan inte lämna rummet utan att det gapas och skriks för att man gjorde just det: Lämnade rummet.
Det är en sak om man är ensam hemma, men när man har sin andra hälft sittandes i det rum man just lämnade och barnet skriker för att man gick...
Eller det faktum att man inte ens får pissa ifred... Gud nåde dig om du skulle behöva göra nummer 2 medans dom är vakna....
Det jobbiga är alltså när man har sin partner hemma men han är inte vatten värd i barnens ögon utan det är bara mamma som gäller...
Hela dagarna: "Mamma... mamma.... mamma... mamma.... mamma... mamma.... mamma... mamma.... mamma... mamma.... mamma... mamma.... mamma... MAAAAAAAAAAAAMMA!!!!!"
Det kan driva vem som helst till vansinne.
Under helgen som nyss passerade kände jag att jag hatade mina barn, jag hatade det faktum att JAG aldrig kan göra något utan att ha barnen vid min sida, just för husefridens skull.
Dottern är till 100% mammas flicka och tar pappa henne när hon är arg/lessen/grinig ja då blir hon ännu värre. Snudd på panikslagen.
Men ibland (ytterst sällen) kan hon faktiskt busa lite med sin pappa...
Om jag inte är hemma...
Jag kan åka och handla osv då är dom snälla. Men jag vill kunna vistas i mitt eget hem och fortfarande ha lite lugn och ro...
Men hur förklarar man för sin omgivning att jag hatar mina barn? Fast jag älskar dom? Men just denna stund hatar jag dom...
Jag hatar att inte kunna lämna dom till maken och bara stanna kvar hemma och pyssla... För då är det ett jävla liv på barnen...
Varför ska jag behöva lämna bostaden för?
Som sagt:
Jag hatar mina barn, fast jag älskar dom!
Hoppas ni fick ut något halvvettigt av denna läsning...
Om inte så är det inte mitt bekymmer, jag har skrivit av mig nu....